Det finaste

I söndags var en av de här kvällarna som du bara upplever vid riktigt speciella tillfällen. Då man är så lycklig, ledsen och stolt samtidigt att man håller på att spricka och allt är så fint att det känns som en verklig dröm. I sex år har jag varit en del av Team Surprise nu, år som swishat förbi snabbare än klockan på morgonen. Ska inte sticka uder stolen med att det har varit tufft, jobbigt och ett himla slit stor del utav tiden, men jag skulle aldrig byta bort en enda sekund mot något annat. För i slutändan är det värt det, värt var enda brutet ben, fallen tår, och det är det man blir påmind om kvällar som i söndags.

Att vara del av ett team som ständigt kämpar i vått och torrt mot nya mål och framgångar, som arbetar så tajt med varandra och delar glädje, sorg, ilska, lycka, minnen och visioner är helt fantastiskt! Trots att det lockar fram de grå håren på skallen.

Nu har jag kommit hem igen och börjar strax vakna upp ur bubblan jag levt i så länge. För tillfället är allt en stor röra, vet inte riktigt vad som står på att-göra-listan, när jag har skola, vad jag ska kunna eller vart mina vänner håller hus. Men jag har några planer med äventyr som väntar, de ska bara förankras i min kalender och sen ska allt vara fixat igen. En ordentlig natts sömn inatt och jag är redo.